svarta sår

Mardrömmen kom tillbaka framför mina ögon. De där hemska ljuden. De halvkvävda rösterna som hördes från nedre våningen. Smällarna. Sen skrik. Gråt. Panik. Jag kröp ihop i sängen och höll för mitt ansikte, mina öron. Stängde ute världen. Men jag vågade inte försvinna. Inte helt. Tänk om det skulle hända något. Tänk om det sen var min tur. Jag öppnade ögonen. Lyssnade. Om det blev tyst kanske hon var död. Han kanske hade dödat henne den här gången. Jag vågade aldrig somna. Jag kunde det inte heller. De hemska skriken höll mig vaken. Saker flög. Gick sönder. Tårar. Varför? Jag ville bara slappna av. En enda gång. Min kropp var alltid beredd på det. Det är den fortfarande. Det var den idag. Jag klarar inte av att höra det igen. Det har förstört mig.

död kontakt

Jag vet att mitt tålamod inte är det bästa. Det har det aldrig varit. Jag har med ett sammanbitet flin döljt min ilska tills det bara inte går längre. Just nu är jag arg. Och något annat. Inte ledsen. Inte tjurig. Tom? Hur länge kan man gå runt med ett tomt psyke innan det börjar tära på något viktigt. Det känns som att jag snart har nått gränsen för det. Allt och alla verkar vilja få mig att släppa på den sista gnutta självbehärskning jag har kvar.

jek jek du är död

Inatt drömde jag att någon sköt mig. Jag satt i baksätet på en körande cab när två killar hoppade in i den bakifrån och började skrika att de ville ha våra värdesaker. En av de hade en pistol som han riktade mot mig. Och tryckte av. Jag flög åt sidan och landade på sätet. Kulan hade gått in ovanför tinningen. Det gjorde inte ont. Konstigt nog gillade jag det. Jag ville vara skjuten.

RSS 2.0