CYKA

Mardrömmen kom tillbaka framför mina ögon. De där hemska ljuden. De halvkvävda rösterna som hördes från nedre våningen. Smällarna. Sen skrik. Gråt. Panik. Jag kröp ihop i sängen och höll för mitt ansikte, mina öron. Stängde ute världen. Men jag vågade inte försvinna. Inte helt. Tänk om det skulle hända något. Tänk om det sen var min tur. Jag öppnade ögonen. Lyssnade. Om det blev tyst kanske hon var död. Han kanske hade dödat henne den här gången. Jag vågade aldrig somna. Jag kunde det inte heller. De hemska skriken höll mig vaken. Saker flög. Gick sönder. Tårar. Varför? Jag ville bara slappna av. En enda gång. Min kropp var alltid beredd på det. Det är den fortfarande. Det var den idag. Jag klarar inte av att höra det igen. Det har förstört mig.