sitt på stolen men skrik inte

Inte ens när jag sover slutar min hjärna att muppa sig och mina drömmar har en förmåga att få mig till de sjukaste tankarna. Mycket av det jag skriver bottnar ursprungligen i dem. Hade en period när jag var mindre då jag alltid fastnade på trånga ställen, tunnlar eller rum. Det var ren tortyr. Gjorde allt jag kunde för att vakna men jag var fast. Sedan kom jaktperioden och mina fiender var efter mig vareviga natt. Det kunde vara alla möjliga varelser, från dinosaurier till mördare. Mina jägare kom allt närmare men jag var kvar på samma ställe hur mycket jag än försökte springa mig fri... Då allt detta var över kom den tredje perioden. Där drömmarna bara ville få mig eliminerad. Blev skjuten, knivhuggen, slagen och jag till och med dog. Helt otroligt att känna all den smärtan även fast jag aldrig har blivit skjuten. Därför tror jag att vissa saker man drömmer är sådant man har upplevt i ett tidigare liv.

Har en återkommande dröm om min farfar. Han lever inte längre men han hälsar på mig i drömmarna. Han säger inget, bara kommer. Jag kramar honom, är glad. Men sista gången jag träffade honom i drömmen var allt annorlunda. Jag blev glad som vanligt när jag såg honom, men han kändes liksom helt tom. Inte som en människa, inte som känslor. Nu var allt bara borta...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0