fixa håret på låret

Kärringar. Dessa varelser har alltid fascinerat mig. Men de här senaste dagarna har nog för evigt förändrat min syn på hela kärringkonceptet. Och inte till det bättre.

Jag och Pungo hade sett oss själva som brutala kärringar. Vi skulle skrämma slag på snorungar på skolgårdar med hjälp av en moped och ett basebollträ. Jaga de små liven tills de stupade i sandlådor och bakom bollplank. Och den versionen av kärring låter bara mer och mer lockande efter mina mardrömsupplevelser.

De fanns överallt. Bakom mig. Framför mig. Till höger och till vänster. Feta, smala, långa, korta. I varje hörn skvallrades det. Kärringarna stod två och två eller i en liten grupp. Någon sa något. De skrattade sitt hesa kluckande skratt. Hostade upp lite slem, fortsatte skratta och alla vred på huvudet mot en liten ynklig tant med lösgaddarna halvt hängandes i mungipan och kort lilakrulligt hår. När de inte skvallrade så var de på väg någonstans. OCH jag varnar er. Stå inte i vägen för en kärring med ett mål. Då blir du tacklad och det är förödmjukande...

Tro nu inte att jag har utsatt mig för allt det här frivilligt. Jag hade mycket hellre legat hemma i en varm säng och försökt bli fri från mitt jävla halshelvetesvirus. Men, har man något att säga till om i den här världen? Nej. Det har man ju inte. Så just därför bar det av på kärringmässa i Dalarna.


Här stannade vi för en obligatorisk fikapaus på hemresan. Försökte ha ett allvarligt snack med fåglarna men inte fan var det någon som var intresserad av mig. Därför fick jag ta till mutor.

Kommentarer
Postat av: Alexandra

tack! :)

2008-09-15 @ 11:14:27
URL: http://screamingatyou.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0